om att diagnosticera sin egen ångest...

Jag kom hem ganska sent från jobbet i går kväll och egentligen skulle jag få ett besök av en vän, så jag började dona med kaffe och sådär när vännen meddelade att han var tvungen att ställa in för att gå på sitt jobb istället. (känns igen kanske, vissa är oumbärliga på sina arbeten). Då bestämde jag mig för att sova eftersom jag var ganska trött efter dagen. Sömnen ville dock inte infinna sig utan jag vandrade rastlöst runt i huset, öppnade fönster då jag tyckte luften inte räckte till. Försökte ut och promenera, ringde till en annan kompis i telefonboken men inget hjälpte. Det kändes som om jag hade en tyngd på bröstet, ett cementblock liggande på axlarna och allt var bara svart.
På något sätt lyckades jag dock tänka lite klart och inse att jag inte var döende utan hade en ångestattack, så jag satt på golvet en stund med huvudet mellan knäna och andades tills det lättade lite. Då tog jag bilen åkte en runda och for sedan upp på jobbet och satt med mina underbara arbetskamrater en timme. Då försvann ångestkänslan och jag kunde åka hem, lägga mig på soffan och se på tv ett par timmar och sedan faktiskt sova en stund. Idag mår jag bra, känner mig pigg och alert, ska plocka fram lite frukost nu och sedan åka och köpa en blomma att plantera på graven i morgon eftersom det då är Fredriks födelsedag. Ikväll kanske jag ska gå ut och äta med en god vän, men inget är bestämt ännu och dagen ligger ganska öppen.
Ordet ångest kommer från latinets angustia som betyder trånghet. När man har svår ångest kan det till exempel kännas trångt i bröstet, eller som om man ska kvävas. Känslan av trånghet beror bland annat på att musklerna spänns och att hjärtat slår fortare.(www.1177.se) 

Jag är rädd för allt beredd på allt.