30 Juni blir aldrig mer sig likt

30Juni förra året var en solig dag en solig dag som mörknade fort. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig, ska jag finnas eller försvinna. Jag ska jobba så det är lätt att skylla på det, men jag vill finnas till, jag vet bara inte hur jag ska kunna det. Hur ska jag kunna ta din sorg som fortfarande ligger så nära in på, hur ska jag kunna bära den åt dig. Jag kan inte det...jag vågar inte det heller, min egen sorg är så fortfarande så nära inpå att tyngden av din ibland drar ner oss... Oj det blev djupt, men så är det, Idag finns jag i periferin för dig, jag är här, du får luta dig mot mig om du behöver. I eftermiddag sitter jag på 1177, i vårt rådgivningsstöd finns lösningarna eller ledtråden till lösningen för det allra mesta, men det finns inget för sorg, det finns ingen färdig lösning eller färdiga frågor för hur man hanterar sjäslig smärta. Var god ring 112.

Signalhorn saknas = IG

Men va tusan! Utan anmärkning va! Sessan åkte dit för hennes tuta fungerar inte. Det hjälpte inte att jag bedyrade att jag aldrig använder tutan. Tydligen är det lag på att ha det. Ska köpa ett här för 149 och koppla in själv, tror jag. Eller gör jag som alla duktiga flickor gör, ringer verkstaden och betalar vad det kostar. Nu är Sessan underkänd, hon surar, men jag muntrade upp henne med löfte om spabad nästa vecka. förövrigt idag har jag sprungit en liten slinga, lagat middag åt både mig och vännen. Tömt ännu fler lådor, hittat ännu mer onödigt skräp och planerat för morgondagens begivenheter. (ska på studentfirande). Nu i kväll jobbar jag på 1177 (har paus för tillfället). Det har kännts lite bätre idag, jag tror att mitt låduppackande var en bidragande orsak. När jag tömde huset, slängde jag massvis men mycket orkade jag inte tittade på utan kastade bara ner i lådor, de lådorna håller jag nu på att packa upp. Hmm...behöver inte vara psykoterapeut för att förstå vad som händer då.

Om jag hör hans hjärta sakta slå...

Om idag inte var en ändlös landsväg 
och i natt en vild och krokig stig 
om i morgon inte kändes så oändlig 
Då är ensamhet ett ord som inte finns 

Men bara om min älskade väntar  
och om jag hör hans hjärta sakta slå 
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår  

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorgelösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

(Bob Dylan "Tomorrow is a long time" svensk översättning Ulf Dageby)

Lånar lite avNationalteatern känner mig sådär just nu. Borde vara glad, får besök av Mamma och A om

Några dagar. Flyter hyfsat på med träningen, flyter på väldigt bra med röjandet av mitt

arbetsrum. Det är liksom ett rum nu! Det flyter på med utbildningsdagarna jag är med och arrangerar, bitarna faller sakta på plats.

Men...något fattas, de sista dagarna har jag bara velat gråta så fort jag är ensam (försöker undvika vara det)

För han är inte här, han är inte här och hejar på, han är inte här och säger att allt ordnar sig.

 Fy, f-n hur mycket man kan sakna en människa, får det ens vara så? Jag önskar ibland att jag kunde stänga av.

Lägga ner liksom, gå vidare i livet och släppa det som var igår.    

Sorg är som en vass sten i hjärtat, kanterna slippas efter ett tag, stenen blir mjukare, kanske lättare också men

den försvinner inte, den går inte att operera ut, den sitter där som en stor, dum klump, går inte att få bort.

Nåväl, nog med depp nu, sommaren ligger framför oss, semestern hägrar i framtiden och hösten

närmar sig med stormsteg. 

I morgon ska jag besikta min bil, Sessan. Hon borde ju gå igenom utan anmärkning, men håll tummarna ändå för henne.

Ha ha ha den äran...

Jag har kuskat genom landet hundra gånger upp och ner
snart har jag sett varenda mätbar fläck av Sverige
Höga kusten gör mig lyrisk
Oviksfjällen gör mig stum
och Indalsälven gör mig gråtmild in i märgen. 
Det är ett härligt land vi bor i
Det är kargt och det är vilt
Understundom är det vackert som en dröm....
(text: B. Afzelius, ur Oddyseus).

På NAtionaldagen...
Lite har vi att vara stolt över i alla fall.
Vi bor i ett fantastiskt vackert land, från söder till Norr. Från vidderna och rapsfälten som breder ut sig till bergen och fjällen i norr. Från Bokskogen som sträcker sig genom Skåne till barrskogen som står gammal och trygg här uppe.

Idag blir det en stillsam dag, grillmiddag och sedan ska jag plugga sångtexter till söndagens körkonsert.
18.00 i Skönsmons kyrka den 8/6 blir det sommarkonsert med Canorakören,en hel massa musiker och Kersti Ålander. Välkomna.