Om vårat Lila hus...

Jobbat med huset som en galning den sista veckan. Kört grejer, packat, burit och kånkat. Lite hjälp har ju ju fått förståss, av L som kom och hämtade grejer och min vän som hjälpte mig plocka ner lampor och grejer. I morse kl. 08 var allt tomt i lila huset, då kom Hannah och Joel och fick nycklar och kollade att städningen var ok. Det kändes bra, jag for därifrån med lätt hjärta men när vi träffades en timme senare på banken  gick det sämre. Det var inte roligt att sitta där och skriva på för Fredrik och då brast det för mig och jag grinade som en barnunge. Det gjorde ont...det gjorde mer ont än det någonsin gjort att sälja bort huset, det gjorde så ont att jag nästan tänkte riva kontraktet och be dem alla dra åt...

Men...det gjorde jag inte, jag samlade mig och skrev klart, betalde in pengar och tog emot alla papper jag skulle ha, åkte hem till min vän och grät en stund en stund hos honom, längtade efter mamma och sen kändes det bättre.
Nu har jag gjort våra deklarationer, betalat in räkningar och ser framemot jobb och körhelg och på måndag resa till Stockholm.

Ett förtydligande

Dikten i föregående inlägg är inte skriven av mig.
Det är Jocke Berg från Kent som är textförfattaren.

Det finns inga ord...

Sjung sånger för mig på radion
Sjung för mig igen det lät som regn
Sjung sånger för mig om varma gator
Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst

Sjung en sång utan ord om ljusa nätter
Sjung för mig igen du lät som snöfall
Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner
Sjung för de gånger vi delade ett liv med en blick


1år av saknad, ett år av sorg och gråt. Ett år som var det värsta i mitt liv och samtidigt ett år där hoppet funnits med, ett år med hoppet om att det nångång blir bättre.