Jag ser dig.

Någon sa till mig igår att "Fredriks tid var väl slut och då kan man inte finnas längre"  Ryckt i sitt sammanhang låter det hemskt kallt sagt, det var det absolut inte för det var välmenat och tänkt som en tröst. Men Fredriks tid var inte alls slut, om tiden man har på jorden är slut då borde man väl hinna göra klart det man vill först. Fredrik hade så mycket kvar att göra, så mycket han hoppades på, längtade efter. Så mycket han ville med sitt och vårt liv, sin karriär, vårt hus som han inte fick göra.

Det är många som frågat varför och hur han dog och jag har berättat det för dem jag känner men jag vill inte skriva om det i detalj här på bloggen för att inte lämna ut Fredrik. Det berodde på sjukdom och något han inte kände till. Vi har fått veta att han med 99% säkerhet inte led något i dödsögonblicket eller kunde ana något innan och det känns skönt. Det tröstar litegrann.

Ja, nu blev det här världens deppinlägg och det var ju inte meningen, men med så grått och regnigt väder som det är ute, känns det som det inte kan bli annat.

"Vad som helst utom verkligheten, jag kan se dig äntligen"