Än finns det tusentals tårar kvar...

En månad av tomhet och saknad...
en månad med förhoppningen om att allt är ett av Fredriks dumma skämt...(misslyckat för det var inte roligt)
En månad och fortfarande hoppas jag att jag snart ska vakna...
En månad där allt bara går upp och ner...med ångest för att jag kan vara som vanligt och ångest över att jag ständigt har tårarna till hands långt inom mig.
En månad....jag orkar inte mer...kommer det kännas så här resten av livet då vill jag inte...
Men nästa månad...kanske blir bättre?? 

En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill
En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
Och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem

Än finns det tusentals tårar kvar
De var dina att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen passerar vi deras gränser

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

Och snart finns det inga tårar kvar
De var våra att ge vemsomhelst
Äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har
Så be aldrig om ursäkt igen
Äntligen sätter du själv dina gränser

Jag kastar stenar i mitt glashus

Jag kastar pil i min kuvös
Och så odlar jag min rädsla
Ja, jag sår ständigt nya frön

Och i mitt växthus är jag säker
Där växer avund klar och grön
Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö

Men älskling vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö
Ja, vi ska alla en gång dö

Vi ska alla en gång dö

Text: J Berg