Ensammast i Sverige och ändå inte...

Efter tre timmars orolig sömn steg jag upp i förmiddags och fick då mess från K på jobbetsosm undrade om jag ville jobba en natt till. Så nu förkortade jag ledigheten lite, det känns skönt, det fungerar bra att jobba, jag grinar inte, jag gör vad jag ska och tror att jag uppfattas som ganska som vanligt ändå...hoppas det i alla fall så att de inte går och väntar på att jag ska bryta ihop och ta med mig till psykakuten.
Jag saknar Fredrik, det är som en tomhet i hjärtat,d et värker och bråkar hela tiden, kanske är det därför det är så svårt att sova för att det är så hemskt att vakna och komma på det, det är som att få höra det första gången. Det gör lika ont.
Idag är det fem veckor sedan Fredriks chef ringde mig och sa att Fredrik hade ramlat ihop.
"Det är två ambulanser här..." och jag fastän hela jag skakade som ett asplöv så var jag så himla effektiv, ringde till jobbet, ringde till svärföräldrarna, kopplade om telefonen och lyckades till och med byta kläder. Kanske visste jag redan då att det var slut, när vi kom på akuten och Fredrik inte var där..då visste jag nog fast jag förnekade, ambulanssköterskorna är så duktiga, så tänkte jag de har fått igång han, han kommer hit snart"

Mitt hjärta, min älskade, min allra finaste Fredrik, jag saknar dig...du fattas mig, du fattas oss....