Suger hårt-i spåret-

Sov mellan 8 och 13 idag. När jag vaknade for vi till Intersport för att kolla in skidor till mig. Tyvärr är det i slutet av säsongen så det fanns inga som passade riktigt. Men nu vet jag vad jag behöver så de sista skälvande månaderna får jag köra lite på Fs skidor och sedan skaffa egna.

Skidåkning är inte min starka sida, jag blir rädd när det glider så att se mig idag i spåret var säkert riktigt roligt/patetiskt. Ähhh....man kan inte vara bra på allt.

Jag fik då blodad tand så trots att jag säkert såg urlöljig och dum ut så ska jag försöka åka lit varje gång F tar sig en tur.

Hade en toppenkväll på stan igår. Vi checkade in på Hotell Knaust vid 16tiden. Badade skumbad och drack lite vin innan vi gick till fantastiska Playa Primo och åt underbart god italiensk mat. vi avslutade kvällen på Irish Pub, fullt med folk och skön musik.
kvällen fick 4 Drinkar av 5 möjliga.
idag har vi softat men tog ändå en tur för skidjakt. Jag vill ha bredare skidor, har liksom ingen balans på de där smala som man sitter fast i så vi var på fyndlagret och letade men hittade inga som passade. F köpte dock skidor på Stadium, pjäxorna hittade han på InterSport och i morgon drar vi till teamSportia för att köpa stavarna det gäller att fördela gracerna liksom.
Själv funderar jag på om jag ska lägga pengar på ett paket jag också vill verkligen komma igång och åka på allvar, jag menar tränar jag inte så blir jag ju aldrig bättre.

Ett kokt stryk, säger någon så längre?

Jag oroar mig jämt, oroar mig för att bli för sen till viktiga saker.
Oroar mig för att komma för tidigt och bli stående tyst och fånig, oroar mig för att dö, för att leva för att inte kunna dö.
Min oro sträcker sig till föräldrarna i Skåne och lillasyster, tänk om något händer? Ångesten gäller även makens familj syskon och mormor. Jag oroar mig för pengar som räcker eller inte räcker oroar mig för att F ska äta upp mitt choklad som jag gömt. Oroar mig för att bli ensam på bussen, men oroar mig också för att det ska vara fullt och jag inte får plats.
Denna oro tar så stor del av livet men utan den, vem vore jag?Jag vet att jag ärvt beteendet från Mormor och mamma, jag vet också att det aldrig går över, kankse blir det bättre med åldern men i värsta fall blir det värre. Mitt i det stora hela känns det ändå löjligt, jag skäms så smått jag oroar mig för hur jag ska bete mig när jag bokat bord på en restaurang samtidigt som det finns människor som har det så här.
Ibland blir jag chockad över min egen själviskhet min oro är liksom viktigare än vad som verkligen händer. Idag höll bussen på att välta, jag började genast oroa mig för vad som sjulle hända då "jag hinner inte i tid till jobbet då" det ar min första tanke, stryk...stryk det skulle jag ha.

Roadtrip a la Thelma utan Louise

Så här glad är jag

Hurra! Det blir en Roadtrip för min del till Skåne I Mars. Jag är bjuden på dop så himla roligt, jag blev varm i hjärtat aav att någon jag faktiskt endast haft sporadisk kontakt med senaste åren vill bjuda mig på sitt barns dop. Gulle!

I alla fall så ska jag köra bil själv ner och upp, lite nervig inför detta men tror ändå att det kommer att gå bra, måste gå bra!

Fick några positiva besked igår som också gör mig glad och mycket roligt är planerat i vår.

Det ringer och jag svarar. Ingen i andra luren bara en susande tystnad. Efter en stund säger någon "hej, jag heter det och ringer från detta"
" hej" svarar jag alltid. Redan där begår jag antagligen det första misstaget av många, varför säger jag inte bara " inte intresserad" och lägger på luren. Jo, för jag är så j-la artig. Jag är väluppfostrad, man ska hälsa, tacka, lyssna på vad andra har att säga. Det försvårar liksom motarbetandet av telefonförsäljare och man vet ju aldrig det kan ju vara något intressant.
Förr gick jag på det mesta i telefonförsäljarväg, tackade ja och var sedan tvungen att säga upp abbonenmang, betala postförskott osv.
Det här har jag lurats att köpa.

* prenumeration på smink (rätt kul, tills de började skicka samma grejer en gång till)
* nytt telebolag (helt onödigt betalde bara extra pengar för inget)
* ett kort som gör att om min plånbok blir stulen kan jag spärra allt. (vet inte om det funkar men det är dyrt)
* Strumpor
* tvättmedel (10kg, nomore, fick utslag av eländet).
* julkort och skickade pengar till gatubarn i Venezuela (känns ju ändå rätt vettigt då jag till och med har rötter i det landet).

Mina bästa avfräsningsrepliker (när jag ledsnar på artighet)

* nej tack, men ha en bra dag ändå (bäst, jag får ingen ångest utan mår väl efteråt)
* Det är förbjudet att ha skyddat nummer för teleförsäljare så dra åt skogen (not good, ledde till debatt mellan mig och försäljaren och eftersom jag inte kunde citera lagen ordagrannt så föll jag på målsnöret)
* Jag har ett företag som sköter det där och förresten är jag finansanalytiker (till pensionsbolag - två lögner serverade på samma gång)
* vi är bundna med telia (till andra telebolag, sant ibland och ibland inte men alltid ett bra argument)
* Ni ringde mig i förra veckan och jag tackade nej då så det gör jag nu med, HEJDÅ (varvid försäljaren började bjäbba emot och jag bjäbbade tillbaka och sedan lade på luren med en smäll, fick ångest och försökte ringa upp för att be om ursäkt men lyckades inte.

Orsak till extas.

Har precis upptäckt att sista delen av "Grottbjörnens folk" släpps på svenska den 29 Mars. Jag läste de tre första böckerna när jag var nio år (fattade inte allt, dock) och har sedan läst dem gång på gång i en period av 20år. Den femte boken kom ju ut för ca sju år sedan och sedan dess har jag längtat. Inte för att de är så jättebra eller välskrivna, den första och andra var det men sedan har det gått utför. Starka Ayla förvandlades till en playmate och människorna runt om henne framställs mestadels som våp eller rätt så dum. Men jag vill veta hur det ska gå och min tanke är ändå att nu när Jean M Auel skrivit på sista boken i ca 8 år så borde den vara ganska bra.

Idag väntar jag på besked om vi äntligen kan boka vår välförtjänta semestertripp i sommar.

Gårdagens bästa nyhet var att jag blev inbjuden till dop. Detta sker dock i Sölvesborg så jag velar fortfarande på om jag ska åka eller inte.

127 orsaker till ågest

Vi var på bio igår. jag valde film och ångrade mig ganska fort, såna här filmer ger mig ångest. Jag får en klump stor som en fotboll i magen, jag kan inte andas riktigt, mina hände skakar och jag vill inte titta och ändå...tittar är precis vad jag gör, genom fingrarna eller under Fredriks arm. Men vill du se denna film, gör det, absolut! Fantastiskt filmat och ett helt otroligt skådespeleri av James Franco (därav min ångest).

Man skulle kunna tro att en man, en sten och en videokamera skulle kunna vara hur tråkigt som helst och sanningen är att ja, det skulle det kunna vara men enkelheten i det gjorde det allt anat än trist. Men eftersom jag visste hur det skulle sluta ville jag tills slut bara komma till slutet, då plågan skulle vara över och väntan.