Jag oroar mig jämt, oroar mig för att bli för sen till viktiga saker.
Oroar mig för att komma för tidigt och bli stående tyst och fånig, oroar mig för att dö, för att leva för att inte kunna dö.
Min oro sträcker sig till föräldrarna i Skåne och lillasyster, tänk om något händer? Ångesten gäller även makens familj syskon och mormor. Jag oroar mig för pengar som räcker eller inte räcker oroar mig för att F ska äta upp mitt choklad som jag gömt. Oroar mig för att bli ensam på bussen, men oroar mig också för att det ska vara fullt och jag inte får plats.
Denna oro tar så stor del av livet men utan den, vem vore jag?Jag vet att jag ärvt beteendet från Mormor och mamma, jag vet också att det aldrig går över, kankse blir det bättre med åldern men i värsta fall blir det värre. Mitt i det stora hela känns det ändå löjligt, jag skäms så smått jag oroar mig för hur jag ska bete mig när jag bokat bord på en restaurang samtidigt som det finns människor som har det så här.
Ibland blir jag chockad över min egen själviskhet min oro är liksom viktigare än vad som verkligen händer. Idag höll bussen på att välta, jag började genast oroa mig för vad som sjulle hända då "jag hinner inte i tid till jobbet då" det ar min första tanke, stryk...stryk det skulle jag ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar