De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en insändare som fanns i Sundsvalls tidning i lördags. Inlägget var lite obehagligt, den trötta föräldern tycker att samhället ska bekosta rehabilitering eftersom hon fått stå ut en hel sommar utan att vara ledig från sina barn. Är det så man känner när man har barn, de kostar på så mycket på krafterna att man helt enkelt inte orkar mer, fyra veckor semester tillsammans med barnen räcker inte för att man ska känna sig utvilad. Nej för när vardagen kommer då orkar man inget! Lägger samhället och omvärlden för höga krav på föräldrarnas axlar?? De ska orka ta hand om sina barn, lämna dem på dagis och skola och jobba. Deras hemska mor-farföräldrar är pensionärer och har (gud bevars) krav på ett eget liv, där de inte alltid kan passa barnbarnen?
Hur orkade den generationen, jo, de jobbade ju inte? Jo, fast det gjorde nog många av dem, mina mor-föräldrar hade bara ett barn och mormor var hemma, men hon var sjuklig.
Morfar han jobbade och ändå lyckades de uppfostra min mamma och hålla ihop i över 50 år. Min mamma lyckades uppfostra två barn utan problem och visst fick hon barnpassning av sina föräldrar men jag tror att det var på deras villkor.
Så vad har hänt på några år, varför är kraven så mycket högre på dagens föräldrar?
Varför behöver de en månads ledigt där de slipper sina barn.
Om jag blir lika otacksam som författaren till insändaren, den dagen jag blir förälder då vet jag inte om jag förtjänar att få något barn.
I morgon ska jag återigen till blodcentralen, hoppas verkligen att jag får lämna blod denna gång. Annars ger jag nog upp, då får de leta upp någon annan som låter sig åderlåtas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar