I dag skrev jag på papprena för att sälja mitt hus. Vårat hus, det lila huset som du älskade men ibland kunde hata.
Minns du hur det hände, hur vi letade efter ett hus, gick på visningar och husen vi tittade på föll på målsnöret, för stora, för dyra, för mycket renoveringsbehov. Det lila huset tittade jag själv på tillsammans med en vännina, kom hem till dig och var entusiastisk, tittade på bilderna från huset om och om igen och du smälte, mest för mig tror jag. Minns du när vi åkte och tittade tillsammans och du förstod, utsikten, det stora köket, källaren med potential att bli fin. Minns du hur det var då, hur våra blickar möttes och vi visste det var vårat hus. Trots gräslig lila ytterfärg, trots besvärlig backe?
Minns du sen när vi flyttade in, vår nya säng, vår balkong som din pappa hjälpte oss göra om. Minns du sommarkvällarna på balkongen med hela Alnön framför oss, minns du stjärnklara höstkvällar när du tog med mig ut och visade mig stjärnorbilderna från kanten av vår gräsmatta. Minns du våra snöskottarbråk och pysslet med snöslungan? Minns du köksrenoveringen när jag visade dig hur man byter blandare, minns du när du och din pappa byggde terassen som vi sedan satt och solade på?
Nu är det inte vårat längre, nu är det någon annans, någon annan ska fylla det med värme, kärlek och drömmar, någon annan ska sova, andas, leva och älska där. Någon annan och inte vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar