Släck inte ljusen än....

Om att bli påmind...idag har jag ringt en massa nödvändiga samtal till olika myndigheter och företag och varje gång jag ska säga "...min make har gått bort" hör jag i min röst hur förvånad jag låter, precis som om jag tvekar på det. Och varje gång gör det lika ont eftersom det är som om jag säger det för första gången...han har gått bort...var har han gått??
Jag drömde om Fredrik häromnatten, vi satt hemma hos Mamma i soffan i vardagsrummet. Lillasyster och hennes familj och Fredrik. Jag visade på datorn var jag skulle åka på semester, till Rom och Fredrik sa " men har du bara bokat en resa till dig, ska inte jag följa med" och jag jag vände mig om och sa till honom..." älskling du kommer ju att vara död när det är dags att åka" Han tittade  på mig och såg förvånad, sårad och  fundersam ut. Men han sa ingenting...Förlåt mig för att jag var tvungen att berätta det för dig.