1:a Devember: en tidsbetraktelse

Advent är mörker och kyla
I världen är krig och kallt
Man drömmer om fred och om vänskap
Men bråkar och slåss överallt.

Den här versen är den jag minns allra tydligast från någon skolkör jag var med i, vilken deppig vers, men tyvärr finns det stora korn av sanning i den. Efraim och jag var uppe tidigt i morse, sjöng adventssånger, tände ljus och lekte fotomodell. Sedan for jag och jobbade på 1177 några timmar, jo, människor behöver rådgivning även på Första Advent. Jag funderade på hur många som var i kyrkan idag, fick de in resterande årets besökare en sån här dag. På advent får vi lätt något religiöst i blicken och, nu talar jag för mig själv, jag blir lite glad och stolt över att gå i kyrkan just den dagen, trots att jag inte alls tror på någon Gud. just på advent får jag ändå känslan, för en liten stund, vi är inte ensamma, någon vakar över oss. Det kanske är en tomte, det kanske är en Gud, en ängel eller bara något väsen, större än vi kan förstå men något finns det där.
Den känslan går tyvärr, varje år över lika fort, jag öppnar tidningen eller lyssnar på nyheterna och inser att finns det något som vakar över oss så gör denne ett dåligt jobb. Jag vill inte tro att någon som vakar över mänskligheten skulle sköta sitt jobb dåligt så då inser jag, det finns ingen på posten, den är vakant. Sugen på att söka jobbet? Skicka CV till...ja till vem då?

#Efraimentomteitiden

                                         

för dom som väntar...

I morgon är det 1:a December, Första Advent och första dagen att öppna sin julkalender.
En del bloggar (väldigt många) har julkalendern som tema, det tänker jag inte ha..så de så..
Men jag tänkte så här, jag saknar att skriva, jag saknar att få uttrycka åsikter och tankar i skrift så istället för julkalender tänker jag bjuda på små inlägg varje dag fram till jul. Ett jullöfte som inte ska brytas.
Vill man kommer man dessutom kunna följa inläggen som bilder på Instagram Ejk_81 eller #Efraimentomteitiden.

Oj, oj nu skäms jag nästan, gillar inte att reklama mig själv, det är naturligtvis frivilligt att bry sig.
nu snöar det utanför fönstret och backen blir vit, precis som det ska vara på adventsafton.

Stackars dem som tittar på

I fredags firade jag min specialist examen ( nr 2) med att gå på efterlängtad konsert. Lars Winnerbäck på EON. Några negativa saker först, ljudet var sådär, det var för lite folk där och de som var där facebookade mer om att de var där än att lyssna på musiken.

Det positiva Lars Winnerbäck har en enorm låtskatt och fantastiska texter , han bjöd på sig själv och de aukustiska låtarna var helt fantastiska, de gick in genom märg och ben.
Ingen Soldat, var värd att betala pengar.

I övrigt, det byggs bro i Sundsvall och just nu sitter jagoch kikar på byggandet, är u gefär lika spännande som att se målarfärg torka.

Oktober

Tillbaka till bloggen efter en tung men ibland rätt skön sommar, en semesterresa och sedan en helgalen höst.
Sommaren vet ni ju redan och ibland är det tungt att finnas för någon annan, det väcker känslor man inte vill ha, det väcker tankar man inte vill tänka, det skrämmer för att jag inte visste om jag skulle klara det. Men..ingen gör rätt eller fel när det gäller sådant, att bara finnas och bara vara räcker ibland. Det är fortfarande tungt och egentligen mer än jag orkar med ibland men jag måste, för jag vet vad det betyder.
Så nu  har jag beklagat av mig så nu tar vi nya tag jag tänkte börja med att i bilder beskriva en del av sommaren och hösten och sedan börjar jag om.

EmmaDagen

Gick på semester i morse men känslan har inte infunnit sig ännu. Kanske för att ett par tunga dagar väntar, kanske blir det bättre sen och sen är ju semestern slut.

I vilket fall, solen skiner och blåsten har lugnat sig, jag har namnsdag idag, Fs ena brorsson fyller 18 och vi är snart inne i augusti. Jodå det finns små glädjeämnen i sorgen. På lördag åker jag med min vän till Norrfällsviken och det ses framemot, nästan så mycket att jag vill trycka på FastForward.

Mein herz brent

Kan man sätta plåster på hjärtat? Eller kanske kan vi pröva sårklister..det ger en hård yta som står emot det mesta.
Inte på humör just nu, tur jag jobbar en vecka till innan semestern.

När du tvivlar för en stund...

Det hände något som gjorde att världen blev svart igen. Som gjorde att de ljusa nätterna blev mörka och sorgen återigen trängde sig på alldeles för nära. Men den här gången gällde det inte mig utan någon som kommit mig nära. Den här gången kunde inte jag falla, jag kunde inte lägga mig ner och gråta eller vilja dö. För nu var och är det min tur att vara den starka, vara den som håller i, den som står bakom och tar emot...
Min egen sorg har lärt mig en del, jag tror jag vet hur man inte ska vara, jag tror jag vet vad som kanske kan lindra och jag vet till viss del hur det är...hur det känns ända in i varenda del av kroppen hur ont det gör.
Jag vet hur det är att vakna utan att minnas, att långsamt komma till sans och inse att jag aldrig mer får..prata, se, andas samma luft...men det hjälper inte...jag vet och ändå kan jag inte ta bort det onda, jag kan inte lindra värken, jag kan bara vara med, bara finnas där och hålla i när det gör ont...hjälplöst se på när insikten kommer..
JAG VILL INTE...jag vill inte att de jag tycker om och bryr mig om ska lida mer...ingen ska behöva känna så...ingen.

Var inte rädd...jag går bredvid dig...kom ta min hand...jag håller i dig..här i min famn..kan du våga tro..sänk dina murar...jag ger dig ro..
(Sarah Dawn Finer)