Det hände något som gjorde att världen blev svart igen. Som gjorde att de ljusa nätterna blev mörka och sorgen återigen trängde sig på alldeles för nära. Men den här gången gällde det inte mig utan någon som kommit mig nära. Den här gången kunde inte jag falla, jag kunde inte lägga mig ner och gråta eller vilja dö. För nu var och är det min tur att vara den starka, vara den som håller i, den som står bakom och tar emot...
Min egen sorg har lärt mig en del, jag tror jag vet hur man inte ska vara, jag tror jag vet vad som kanske kan lindra och jag vet till viss del hur det är...hur det känns ända in i varenda del av kroppen hur ont det gör.
Jag vet hur det är att vakna utan att minnas, att långsamt komma till sans och inse att jag aldrig mer får..prata, se, andas samma luft...men det hjälper inte...jag vet och ändå kan jag inte ta bort det onda, jag kan inte lindra värken, jag kan bara vara med, bara finnas där och hålla i när det gör ont...hjälplöst se på när insikten kommer..
JAG VILL INTE...jag vill inte att de jag tycker om och bryr mig om ska lida mer...ingen ska behöva känna så...ingen.
Var inte rädd...jag går bredvid dig...kom ta min hand...jag håller i dig..här i min famn..kan du våga tro..sänk dina murar...jag ger dig ro..
(Sarah Dawn Finer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar