När man håller på psykopaten

Min snälla vän erbjöd mig två ljudböcker förra sommaren, två ljudböcker som höll mig sällskap under vakennätter. De är skrivna av Dag Öhrlund och Dan Butler och handlar till största delen om en störd man vid namn Christoffer Silverbielke. Silverbielke är ingen trevlig kille, han är inte godhjärtad och definitivt ingen hjälte ändå kan man utan att rå för det känna viss förståelse för hans handlande och komma på sig själv med att hålla på honom när han röjer bort människor som står i vägen för hans mål. 

Böckerna innehåller dessutom en massiv samhällskritik mot Eu, vårt havererade  välfärdssystem, människors moralfall och den usla svenska polisen, allt sett genom psykopatens ögon. 

I höstas kom tredje boken som jag lyssnade på på Cypern och för nån dag sen kom min vän med sista boken åt mig som nu följer mig på promenader och vid flyttuppackning. 

Böckerna passar både att läsa och höra, lyssningen ger känsla av radioteater då stefan sauk läser så bra. 

Första boken heter en nästan vanlig man, där på följer grannen, återvändaren och nu uppgörelsen. 

Födelsedagen

Idag är det Fredriks födelsedag. Jag for till graven med blommor och tänkte en stund på födelsedagar som passerat. Familemiddagar, roadtrip i Småland, skärgårdstur i Karlskrona, playstationmaraton och middagar på restaurang. Idag blev det en tur till Ikea för mig och sen ett besök på graven, solen tittar fram nu ikväll och jag gissar att min älskling har lite med det att göra. 

Nu ska jag gå lös på en billy bokhyllainnan  jobbet väntar. 

Korsord

En gång träffade jag en man genom mitt jobb som sa "mitt namn är en korsordsterm, stiltje. vet du vad jag heter då?"

Stiltje har det varit här på bloggen några veckor, varför? Det kändes som om jag i senaste inlägget vände ut och in på mitt hjärta och la upp det framför er, det fanns inte mer att tillägga just då. En annan faktor är tiden, tiden ska räcka till så mycket. Jobb, uppsatsskrivande, körsång, social samvaro och viktigast av allt pysslandet med mitt nya hem, som går mycket sakta men ändå säkert framåt.

Jag har sovit själv flera nätter och dagar i lägenheten, det går rätt bra, sömnen är liksom lite si och så ändå alltid så konstigt att vakna på natten och ingen är där, vänjer man sig någonsin vid det?
Att ingen annan andas, jag vaknar nästan alltid med ansiktet ut från sängen, lyssnar och lyssnar och hör ingen andning och min första tanke blir "varför andas du inte? Är du död?" Svaret på den frågan vet ni ju och då just, då i den där millisekunden så gör det precis lika ont som första gången när jag hade ambulanssköterskan i telefon som sa " det gick inget bra"
Skillnaden från då är ju att jag egentligen redan vet, jag vänder mig om i sängen vars ena halva just då är tom, inget huvud ligger på kudden, ingen varm kropp finns att krypa nära, men det går bra. Det är jag och min säng, jag kan tända min sänglampa, läsa ett kapitel i någon bok och sedan släcka, kryper ner och somna om. Ibland händer det flera gånger varje natt, men ibland då sover jag nästan hela natten..Det går framåt.

Svaret på frågan är Ejvind. Stiltje.

Om vårat Lila hus...

Jobbat med huset som en galning den sista veckan. Kört grejer, packat, burit och kånkat. Lite hjälp har ju ju fått förståss, av L som kom och hämtade grejer och min vän som hjälpte mig plocka ner lampor och grejer. I morse kl. 08 var allt tomt i lila huset, då kom Hannah och Joel och fick nycklar och kollade att städningen var ok. Det kändes bra, jag for därifrån med lätt hjärta men när vi träffades en timme senare på banken  gick det sämre. Det var inte roligt att sitta där och skriva på för Fredrik och då brast det för mig och jag grinade som en barnunge. Det gjorde ont...det gjorde mer ont än det någonsin gjort att sälja bort huset, det gjorde så ont att jag nästan tänkte riva kontraktet och be dem alla dra åt...

Men...det gjorde jag inte, jag samlade mig och skrev klart, betalde in pengar och tog emot alla papper jag skulle ha, åkte hem till min vän och grät en stund en stund hos honom, längtade efter mamma och sen kändes det bättre.
Nu har jag gjort våra deklarationer, betalat in räkningar och ser framemot jobb och körhelg och på måndag resa till Stockholm.

Ett förtydligande

Dikten i föregående inlägg är inte skriven av mig.
Det är Jocke Berg från Kent som är textförfattaren.

Det finns inga ord...

Sjung sånger för mig på radion
Sjung för mig igen det lät som regn
Sjung sånger för mig om varma gator
Sjung för mig igen, mitt hjärta tyst

Sjung en sång utan ord om ljusa nätter
Sjung för mig igen du lät som snöfall
Jag håller andan med dig för jag vet hur du känner
Sjung för de gånger vi delade ett liv med en blick


1år av saknad, ett år av sorg och gråt. Ett år som var det värsta i mitt liv och samtidigt ett år där hoppet funnits med, ett år med hoppet om att det nångång blir bättre.

Färger som syns på natten

Är i skåne, himma, ni vet. Det är så det känns, jag är hemma och på måndag åker jag hem, känslan delar jag nog med de flesta som hittat ett hem långt hemifrån.
Idag har jag varit i Helsingör med Mamma,A och deras grannar Å och J, mycket trevligt. Lyssnat på livemusik, ätit smörrebröd och druckit Öl. Köpt present till min vän, en godluktande flaska och nu sitter jag på tåget hem.
I går umgicks jag med bästa vännen min och i morrn far hon och jag till Maria på besök.
"Du kanske tror jag sålt min själ? Men den har jag kvar, jag svär"