Korsord

En gång träffade jag en man genom mitt jobb som sa "mitt namn är en korsordsterm, stiltje. vet du vad jag heter då?"

Stiltje har det varit här på bloggen några veckor, varför? Det kändes som om jag i senaste inlägget vände ut och in på mitt hjärta och la upp det framför er, det fanns inte mer att tillägga just då. En annan faktor är tiden, tiden ska räcka till så mycket. Jobb, uppsatsskrivande, körsång, social samvaro och viktigast av allt pysslandet med mitt nya hem, som går mycket sakta men ändå säkert framåt.

Jag har sovit själv flera nätter och dagar i lägenheten, det går rätt bra, sömnen är liksom lite si och så ändå alltid så konstigt att vakna på natten och ingen är där, vänjer man sig någonsin vid det?
Att ingen annan andas, jag vaknar nästan alltid med ansiktet ut från sängen, lyssnar och lyssnar och hör ingen andning och min första tanke blir "varför andas du inte? Är du död?" Svaret på den frågan vet ni ju och då just, då i den där millisekunden så gör det precis lika ont som första gången när jag hade ambulanssköterskan i telefon som sa " det gick inget bra"
Skillnaden från då är ju att jag egentligen redan vet, jag vänder mig om i sängen vars ena halva just då är tom, inget huvud ligger på kudden, ingen varm kropp finns att krypa nära, men det går bra. Det är jag och min säng, jag kan tända min sänglampa, läsa ett kapitel i någon bok och sedan släcka, kryper ner och somna om. Ibland händer det flera gånger varje natt, men ibland då sover jag nästan hela natten..Det går framåt.

Svaret på frågan är Ejvind. Stiltje.