En tiger som skäms..

Igår var det debatt på tv mellan Jimmie Åkesson och en av hans lärare (Per nilsson, som jag tror skrev några ganska bra ungdomsböcker, dessutom) debatten blev dock rätt lam, Jimmie hävdade att Nilsson inte visste något för han levde inte i samma område som Åkesson växte upp i. Programledaren hade plockat fram siffror på hur många som invandrade till Sölvesborg och Åkesson hade andra siffror. Så vad kom de fram till, att alla upplevelser är subjektiva, skulle jag tro.

Jag tror att vi skapar vår egen rädsla, varför var Jimmie Åkesson rädd för några mörkhåriga, bullriga ungar i en sandlåda?var det  för att de var främmande i hans värld? lärde ingen honom att alla människor är lika, vågade han inte närma sig just de barnen? Jag kan inte säga något om stämningen i sandlådan i Falkvik men jag är barn av samma tid och levde i ett betydligt mer mångkulturellt bostadsområde, Ågatan i Bromölla, där lekte jag och lillasyster med barn från både Grekland och Jugoslavien, där fanns barn med härstamning från Polen och Finland, kanske spelade det in att syster och jag är mörkögda själva och har stamtavla från utlandet men jag har svårt att tro det.

Kanske är det skillnad från idag ändå, de här "invandrarna" som fanns hos oss, var arbetsinvandrare, de jobbade, på papperbruket, Iföverken eller Volvo, de hade kommit för att jobba. Lite senare kom de människor som hade flytt av olika anledningar, men det var inte som idag, klimatet var mer välkomnade, kom till oss, här finns jobb, skola till barnen osv. Och de bodde i våra områden i vår lilla by fanns ingen direkt segregering. Mina föräldrar pratade med alla, vissa umgicks de med också oavsett om det var svenskar eller av andra nationaliteter, min styvfar hjälpte till med snickerier, gjorde pizzaspadar blandannat. Och det var inget konstigt, samtidigt var det inget konstigt att barnen kallades "grekungar". ingen reagerade på att det skulle vara rasism. I och för sig så fick ju Pippi åka till kurrekurreduttön och hennes pappa var negerkung och Tintin åkte till Kongo. Vi bakade negerbullar och Bamse hjälpte Kalle Svartskalle. Vi såg aldrig ondska, vi visste inte vad "grekungarnas" föräldrar upplevt med Grekiska juntan eller de rumänska barnen sett under diktatorns tid. Ondska fanns men den var långt borta, i Stockholm kanske, mordet på Palme var det första som skakade oss, det fanns onda människor. Det trängde sig på in i vår idylliska värld, folk fick rynkor i pannan och skakade bekymrat på huvudet och det börjades pratas om "utlänningar" .
Var det då du blev rädd, Jimmie? Var det då vi alla blev rädda, eller dröjde det ännu ett tag för de flesta av oss, det var ju trots allt så att det var en svensk, alkoholiserad man som till slut utpekades som Palmes mördare (snacka om naivt, det då ).

När blev vi rädda då? När började vi låsa dörrarna, sluta umgås med andra än av "vår egen sort", vems fel var det att det blev så?  Det var i alla fall ett tag efter att vi som växte upp på 80talet var små barn i sandlådan. Det var kanske under vår tonårstid, eller var det ens då. Debatten diskuterar inte segregerade områden i Sverige, debatten beskriver lilla Sölvesborg eller andra småhålor på landet i Sverige. hade det varit idag, ja då kanske rädslan hade varit närmre till hands, men då på den tiden tog nyfikenheten överhand. Nyfikenhet och naivitet, vi förstod inte riktigt men vi ville gärna lära oss.