Om jag hör hans hjärta sakta slå...

Om idag inte var en ändlös landsväg 
och i natt en vild och krokig stig 
om i morgon inte kändes så oändlig 
Då är ensamhet ett ord som inte finns 

Men bara om min älskade väntar  
och om jag hör hans hjärta sakta slå 
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår  

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorgelösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

(Bob Dylan "Tomorrow is a long time" svensk översättning Ulf Dageby)

Lånar lite avNationalteatern känner mig sådär just nu. Borde vara glad, får besök av Mamma och A om

Några dagar. Flyter hyfsat på med träningen, flyter på väldigt bra med röjandet av mitt

arbetsrum. Det är liksom ett rum nu! Det flyter på med utbildningsdagarna jag är med och arrangerar, bitarna faller sakta på plats.

Men...något fattas, de sista dagarna har jag bara velat gråta så fort jag är ensam (försöker undvika vara det)

För han är inte här, han är inte här och hejar på, han är inte här och säger att allt ordnar sig.

 Fy, f-n hur mycket man kan sakna en människa, får det ens vara så? Jag önskar ibland att jag kunde stänga av.

Lägga ner liksom, gå vidare i livet och släppa det som var igår.    

Sorg är som en vass sten i hjärtat, kanterna slippas efter ett tag, stenen blir mjukare, kanske lättare också men

den försvinner inte, den går inte att operera ut, den sitter där som en stor, dum klump, går inte att få bort.

Nåväl, nog med depp nu, sommaren ligger framför oss, semestern hägrar i framtiden och hösten

närmar sig med stormsteg. 

I morgon ska jag besikta min bil, Sessan. Hon borde ju gå igenom utan anmärkning, men håll tummarna ändå för henne.