Om fyra månader och om 7 år.

Idag är det fyra månader sedan Fredrik lämnade mig. Tomheten, saknaden, värken i själen har inte lagt sig än på något sätt, när jag tänker på att jag aldrig mer får se honom så gör det precis lika ont som den där dagen i April när livet förändrades för alltid. Idag skulle vi ha varit gifta i 7 år. De 7 första svåra åren, är det inte så de säger? Men så var det inte, visst var det upp och ner, vardagen trängde sig gärna för tätt inpå ibland och F var arg för att jag aldrig sa nej till extrajobb, men kärleken  fanns ju alltid  där ändå, ibland så intensiv att det gjorde ont.
För 7 år sedan upplevde jag och Fredrik en av de lyckligaste dagarna i våra liv, kanske den allra bästa. Lite regn förvisso, men alla med alla våra nära och kära runt om oss.
Mina blivande svägerskor och Lovisa som sjöng så vackert för oss i kyrkan.
Fina tal från Fredriks pappa, Jeanette, Elisabeth, toastmaster P-O som höll i trådarna.
underfundiga sångtexter från bland annat Fredriks mamma.
Mina föräldrar som gjorde allt för att dagen skulle bli så perfekt som möjligt.
Snälla Doris och Stig som serverade, diskade och donade.
Lillasyster som var så fin och bara lite arg för att jag glömt berätta om hur Fredrik och jag egentligen träffades.
Fredriks Mormor som orkade åka över 150mil för att se sitt barnbarn gifta sig.
Listan kan göras lång på vad som var underbart och fantastiskt...
Mindre underbart var att jag krockade bilen med ett staket, som inte flyttade på sig, men det är ju något att minnas.
Och idag skulle det varit dags för oss att öppna 7års boken, nu tror jag dock den får ligga oöppnad ett tag till, sorgen är för nära inpå, det går inte...