Om att vara ledsen

Två lediga dagar gick fort. Det blev inte så mycket jobbat hemma, jag körde ett träningspass på Friskis med avslutade pw på onsdagen och åkte sedan hem och grät nästan hela dagen. JAg satt ute på trappan och grät, jag pratade i telefon med vänner och grät och jag slog sönder en av skåpluckorna när jag försökte förhandla med F om att ev. komma hem och han inte lyssnade.
På kvällen skärpte jag mig aningen och rensade ut lite gaderober, lagade en halvgod, helnyttig middag och kikade på ossimmning några timmar och så pratade jag med J och gladde mig åt hennes besök här i september!  Sömnen blev det sen si och så med.
På torsdags morgonen var jag därmed igång tidigt och kände mig gladare, åkte till badet och simmade några längder. Åkte och hämtade linser och beställde en sak till mig själv på stan och kom sedan hem och kände hur hopplöst allt var. Pratade en stund med en vän och det lättade lite, han tyckte jag skulle ringa Mamma och det hade jag tänkt göra men jag ringde till min svärmor först och fick åka ut till dem och hälsa på dem. Vi åt lite ihop och såg på os, tog en promenad, var liksom lite lättare i hjärtat när ajg for hem. I natt har jag jobbat och nu ska jag hem och sova några timmar (?) innan jag ska agera sjuksyster och ta stygn på en tumme och sen blir det konsert och nytt försök att sova, innan helgen fortsätter med jobb, jobb,jobb.

Här kommer jag som aldrig stannar, röda ögona glider över gatan, det spelar ingen roll alls vad de speglar, de är min ursäkt för att blunda.

En låt som troligen inte kommer spelas ikväll, men hoppas kan man ju alltid.