Om att va tillbaka eller så...

Helgen är som en dimma, fredagen började bra med middag hos en vän men när jag kom till jobbet kände jag att jag fick feber och ont i halsen. Natten gick någorlunda med Alvedon och nässpray.
På lördagen hade jag lovat sitta några timmar på 1177 innan nattjobbet och det gick väl någorlunda men jag lovar, jag var ordentligt mycket sjukare än många av dem som ringde in. Natten gick som i dimma och på morgonen var jag så dålig att jag förstod att jag inte kunde jobba något mer. Så jag fick sova hemma hos en vän som erbjöd sig då jag inte riktigt orkade och först idag känner jag mig riktigt på bättringsvägen om än jag fortfarande tappar rösten lätt och har svårt med andningen.
Idag var min svärmor hos mig och fikade, vi pratade en stund om Fredrik och om framtiden, jag åkte till Birsta för att hämta något jag hade beställt som äntligen kommit och for hem och lyssnade på ljudbok. Nu i kväll är tanken att L ska komma på fika, som vanligt är jag lätt skeptisk då såna besök brukar skjutas upp på grund av arbete men jag ger inte upp hoppet riktigt än utan håller kaffet redo : )

I dag kom Fredriks sten, Gravvården, känns som ett kapitel påbörjas, nu är graven klar på riktigt en vacker plats att gå till, att sörja på och känna en närvaro på. På något sätt är det först nu som jag börjar förstå och ana, han är borta på riktigt, jag kan böna och be, skrika och gråta men han kommer inte tillbaka. Jag kan önska jag fick berätta och säga och att han fick veta men han kommer aldrig få höra mig säga det. Fredrik var ju inte bara min man, han var min allra bästa vän, den enda jag kunde berätta för och nu har det hänt något, något jag skulle vilja berätta för honom, få råd från honom om, men det går inte. Aldrig någonsin mer...eller?