Om att vänta och längta...

Läste på Aftonbladet om paret som väntat i 8 år på att bli med barn och när inget hände gick de till en fertilitetsklinik, det visade sig att det inte var något medicinskt fel på paret, det satt i tekniken. De visste inte hur barn blir till. Paret var båda uppvuxna i stängt religiösa familjer och hade därför inte fått någon hint om hur de skulle göra.

Jag undrar hur de kände när de fick veta? Undrar varför deras släktingar eller vänner aldrig funderat på varför de inte fick barn, undrar om de någongång frågat sina föräldrar hur de blev till. Läste de i bibeln och hoppades att en ängel skulle komma? Skrattet liksom fastnar i halsen, för det är bara så sorgligt att de i dagens samhälle med all den information som finns runt om oss kunde förlora 8 år.

Många runt om oss börjar få barn nu, igår fick jag veta att en barndomsvän väntar barn, en hel drös som jag träffar i jobbet ska ha, Fredriks barndomsvän har precis fått en liten och så ska ju Kronprinsessan få en också. Jag är glad för de som väntar, men jag kan inte låta bli att känna mig lite avundsjuk, för jag har ju också fått vänta länge. Jag har också försökt och kämpat och ingen kan förstå (som inte själv upplevt) hur ont det kan göra varje månad som går. Hur många tankar som far genom huvudet och funderingar på vad som är fel. Hur länge vågar man vänta innan man får hjälp, är det ens värt det? Vi lever ju här och nu och har det bra, varför måste den där biten som saknas göra så ont?