Du är den finaste i världen

Att prata om sina barn det gör man väl? Alla jag känner med barn pratar om dem, berättar allt roligt, gulligt och spännande deras små telingar förgyller vardagen med. Många av dessa stör sig också på att andra berättar om sina barn, de försöker tävla med varandra, vem har det mest fantastiska barnet. (jag vet Solsidan tog upp detta på ett rätt roligt sätt i söndags.) Men de som stör sig på att andra berättar om sina barn är oftast inte de barnlösa utan de som själva har barn, de blir less på att höra om andras ungar helt enkelt uttryckt.
Jag älskar att höra folk berätta om sina barn, mina arbetskamrater brer gärna på om sina fantastistiska ungar (vissa har passerat 30) och jag lyssnar och tar in det är ett substitut eftersom jag själv inte har något barn. Jag vill höra allt, jag vill höra när barnen är roliga, underfundiga, glada eller ledsna. För det är just det jag vill inte bara veta det fantastiska jag vill höra det svåra också och ibland får jag det, med mig, den barnlösa, behöver man inte tävla, jag kommer inte att försöka bräcka dig med mina egna historier och att berätta om andras barn är inte intressant. Så jag lyssnar och tar in, jag skrattar med, jag höjer barnen till skyarna och ibland tröstar jag eller försöker säga något klokt. Fast jag vet det är på nåder, egentligen ingår jag inte i deras värld, jag står utanför balanserandes på något litet och kikar in genom ett litet fönster. Jag längtar dock, längtar tills den dagen då jag får ingå i den där världen, då jag inte längre är lyssnaren utan själv får berätta och jag vet ju redan nu att någon mer fantastiskt duktig, rolig och söt än mitt barn det kommer inte att finnas.